Ludvig Norman - Kolartro - текст песни (слова)

Jag sjöng en visa för vännen min så trogen, 
 och lustigt svarade eko därtill i skogen, 
 så lustigt i skogen. 
 Då rusade fram där en kolarehop 
 med sotiga miner och hotande rop. 
 De skreko, de skreko: 
 Du sjunger de riktiga visor ej, 
 som oss behaga, som oss behaga!
 
 Vi gingo, min älskling och jag, en stund så stilla, 
 sist kyste jag lätt på rosende mun den lilla. 
 Då rusade åter de kolare fram, 
 de svarta kanaljer, de veta ej skam. 
 De skreko, de skreko: 
 Det kränker, det kränker vår ära, 
 att kyssas, vår mila så nära!
  
 De kolare mente jag skulle alltså begära
 av dem att få sjunga och kyssas också med ära. 
 Men kolare tänka och tro så besatt, 
 ty satan dem spelar alltjämt sina spratt. 
 Just därför vi må oss beflita, 
 på kolartro att ej lita!